fredag 14 juli 2017

Sabotören....



Jag fick en enorm respons på mitt senaste blogginlägg och det är speciellt. Inte själva responsen på ett inlägg det har hänt massvis med gånger förr.
Men det var speciellt eftersom att inlägget kom efter en öppning från min innersta dörr. Den öppnar jag inte allt för ofta.
Jag var skör, naken och sårbar och jag vågade visa mej från den sidan. Det för att jag just i det ögonblicket kände att jag hade modet att skriva rakt från hjärtat. En del människor påverkar mej så att jag finner det modet och att det känns helt rätt.

Jag vet att det finns en baksida med det och det är att om jag visar upp den sidan av mej själv, om jag vågar outa mina rädslor och mina känslor och det inte faller i god jord. Att mina rädslor och känslor inte tars på allvar. Då kommer jag att slutas likt en blomma som hukar sej för regnet. Jag vill inte dit igen.
Jag är en människa som känner väldigt mycket, jag är liten och rädd i bland. Jag vill vara det. Jag orkar inte alltid vara den som står mitt i den pinande vinden och tar emot slagen. Jag har gjort det allt för ofta.

Jag söker ett lugn och jag hoppas att jag ska finna det. Inte bara för min egen del utan även för min dotters skull. Att hon ska finna en trygghet liksom jag, att framtiden är ljus och trygg. Hitta en ro i familjen.

Vi hade en kompis till henne på besök och hon frågade om inte Mollie hade någon pappa? Nä sa vi i kör myset och jag. Mollie var helt trygg i det.
Kompisen fortsatte och fråga om vi bodde själva i vårt stora hus och på den frågan sa vi nej. Mollie informerade om att jag hade en fru ;)
Då har du två mammor då sa kompisen helt självklart.
Ja så är ju inte fallet riktigt men jag blev väldigt glad över hur hon så självklart tog informationen om att vi inte levde riktigt som alla andra. Jag blev varm i hela kroppen. För jag vet att när ett barn agera så så kommer det hemifrån, allas lika värde, inget dömande eller fördömmande. Ja jag var väldigt lycklig när jag satt och pratade med ett par små förnuftiga sexåringar i soffan.
Det var en fin stund, en viktig stund.

Vad som inte var så fint under gårdagen var att jag åter kom i kontakt med min sabotör. Ja jag har en sådan och jag är faktiskt helt övertygad om att alla människor har en sådan i sitt inre, stor eller liten det beror på men alla har det nog.
Jag har själv inte vetat om det förrän precis alldeles nyss och det var så självklart på något sätt. Jag är så glad och jag är så tacksam över att jag under ett samtal fick upp ögonen för min egna sabotör. Det har blivit enklare att förstå känslor och även sitt handlande i många fall. Även om jag inte kan hantera det fullt ut än så har jag en medvetenhet om det och det är bra. Det går framåt.
Sabotören, ja den som sitter och gnager och försöker förstöra när jag har det bra. För jo man kan faktiskt ha det bra utan att tro att allt ska gå åt helvete. Det behöver inte göra det.
Min sabotör har växt sej stor på grund av mina tidigare relationer. Det är extra stark just nu för att livet ter sej enkelt och fint. Sabotören vill inte det. Den vill att jag ska befinna mej djupt ner i ett helst bottenlöst hål. Och jag är den enda som kan se till att det inte blir så.
Det är upp till Leonora Vilhelmsson att få stopp på det, få stopp på sabotören.

Jag vet att jag kommer att behöva få hjälp på vägen och jag vet att jag kommer att ha modet att be om den hjälpen.
Det handlar om mitt välmående och det handlar om mitt liv. Vad kan möjligen vara viktigare än det?

Enkelt jue ;)



Jockarp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar