En händelserik dag. Taxin kom uppkörandes 07:20 Knappast att myset skulle med då. Jag fick spattsera ut och snicksnacka lite med chauffören och sa att ett missförstånd måste skett. Hon körde iväg och kom åter efter tjugo minuter, då passade det oss lite bättre. Då var mackan nere, håret och tänderna borstade. Hon var redo för skolan.
Jag tog en tur med kamphundarna på berget och det var en skön morgon, jag lyssnade på musik och tog in alla färger som nu börja komma fram. Det är en vacker skog och naturen är otroligt fin runt palatset.
Hem och i löparkläderna, en halvmarathon distans i benen, den var behövlig. Jag träffade på en dam mitt på berget som sa, Hej en kändis i skogen, Nja världskändis i byn kanske. Vi växlade några hövliga rader sen sprang jag vidare, jag älskar verkligen dessa spontana möten som sker där man minst anar det. Det är livet på landet det.
Livet skiftade från ljust till nattsvart. Vissa saker funderar jag över hur dom kan ske, hur kan människor som älskar varandra krocka så totalt och varför är det alltid så skört och sårbart när det gäller just människor man älskar. Det vore fint om man kunde rycka på axlarna, damma av sej lite och gå vidare i livet, men så är det inte.
Min lilla dotter kom hem i taxin och med sej hade hon en fläskläpp. Jag blev bedrövad över hennes olycka. Jag avskyr när jag inte kan vara hos henne när det inträffar saker som smärtar.
Det smärtade än mer på henne lite senare men den smärtan satt i hennes hjärta och det smärtat mej mer än något annat. Jag mådde illa och jag kände tårarna som brände. Hela jag var glödhet av smärta. Fy.
Jag vill inte att min dotter ska utsättas för smärta, hon är för fin, för bra och för viktig för mej. Och om igen var livet nattsvart.
Jag spelade lite spel med min prinsessa och hon blev glad, självklart vann hon men just där var det det mest oviktiga i livet. Oviktigt vem som vann i Monopol.
Det var bedårande vackert höstväder och jag ville ut. Vi tog traktorn och körde lite ved. Mollie körde och jag gasade, vi råkade köra till en vägg lite men vi bara skrattade, skratt är så förlösande och jag älskar att skratta med mitt mys.
Mörkt och ljust. Än en gång blev det kolsvart. En kram på gårdsplanen och ett hej då, det är saker jag ogillar skarpt. Isär är inte min grej jag vill vara ihop ;)
Men vissa saker styr man inte över.
Ett samtal senare och livet blev extremt ljust. Ljusast jag någonsin sett minsann. Det var total lycka och jag gillar den känslan. Jag såg inget annat än just bara ljuset och lyckan och ja, jag är så sjukt värd det...
Innan nattningen skulle vi borsta håret och Mollie höll på att grina runt när hon såg alla min tjorvor i håret. OJ mamma det ser inte bra ut var komentaren jag fick ;) och nä det är inte alltid lätt att reda ut allt som händer och sker i livet. Men så länge man har viljan och försöker så har jag hopp om mänskligheten vare sej det gäller början på ett världskrig eller tjorvor i håret på Flatan från Jockarp ;)
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar