underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 7 november 2017

Miami-NewYork......

Givakt i solen ;)


Några dagar i Miami vilket var skönt. Mollie badade hela dagarna och vi tog det allmänt lugnt.
Jag körde morgonjogg med gruppen på Miami beach varje morgon, det var skönt att bara trampa på. Vi hade sällskap under resan av inga mindre än Anders Szalki och L-G Skoog (som för övrigt erbjud mej löpcoachning för att han tyckte jag hade ett jävla pannben och en stark kropp, jag tackade ödmjukt för erbjudandet) Jag sög i mej så mycket jag kunde av deras kunskap gällande löpning.

Jag hade ett tungt samtal som skulle göras med min dotter, det var ofrånkomligt men jag bävade för det. Jag var rädd. Rädd för att såra henne, hon som jag älskar mer än livet själv.
Jag tog mod till mej när vi båda låg i poolen och plaskade. Jag lyfte upp henne i min famn och gled fram i vattnet.
Och så sa jag.
- Du hjärtat, Louise kommer inte hem till oss igen, hon har flyttat.
Hmm varför? blev svaret och så började hon prata om att köpa en hund.
Av lättnad och lycka över att hon inte blev helt förkrossad blandades mina salta tårar med vattnet av klor. Jag kunde inte hejda det. En stor bamse sten föll från mitt hjärta just då.
Självklart har hon pratat om det i senare skede men det har varit hanterbart för mej.



New york. Anledningen till resan var att jag skulle försöka ge mej på att ta hem den tionde marathon medaljen till Jockarp.
Men vi hann med lite annat med. Eftersom det var sjunde gången vi var i NewYork så har vi diskat undan alla sevärdheter innan så fokus blev på Shopping. Mollie och jag gick fullständigt bananas en dag och vi hade en sån fantastisk fin stund ihop. Hon var smakråd åt mej och jag åt henne. Vi skrattade och busade med varandra. Enbart glädje och jag behövde det så väl.

Ett försök till att äta upp oss. Sega björna in ;)


Loppet då.
Jag har ett sårat hjärta och med det har jag tappat på tok för mycket kroppsvikt och med det även kroppslig styrka.
När jag vaknade klockan fyra på loppdagen var jag låg och svag.
På bussen ut till staten Island och en väntan i tre timmar innan starten gick fick jag känna på en krampaktig ensamhet. Den kramade mej hårt. Trots 55000 löpare så satt jag i ett hörn och kände mej ensammast i världen. Jag kände mej ratad, oälskad och extremt nerstämd. Precis allt man inte vill känna inför att springa 42 195 meter.
Det enda jag hade var modet att ställa mej på startlinjen och det gjorde jag.

När starten gick och jag tog mina första stapplande steg på Verrazano bron hände det något.
Huvudet satte in sin kraft.
Ord som, du är en av 500 svenska som får denna möjligheten till att springa världens största marathon i år.
Du har längtat efter detta loppet i över ett år. Gör något bra av det. Njut.
Du har det i dej även om du är klen.
Sätt den ena foten framför den andra och le. Du älskar att le. Så gör det du älskar.
Gör detta för att du vill, för att du kan. Gör det för din egen skull.

Tankarna på Louise fanns där och kärleken till henne gjorde ont, väldigt ont. Hjärtat smärtade.
Benen var klena men helt utan mjölsyra, men dom smärtade.
Men huvudet var oödmjukt genom hela loppet. Det visade ingen barmhärtighet alls mot kropp och själ. Huvudet pressade mej till smärtan fysisk och det lättade den psykiska smärtan. Precis så som det var en gång när jag startade min löparkarriär. Jag kände igen det så väl.

Jag sprang inte mitt tionde marathon i glädje, nä jag sprang det i sorg och smärta men jag sprang.
Jag sprang 42 195 meter och kom in i parken och över mållinjen. Jag sprang in på min näst snabbaste tid någonsin och då log jag faktiskt och då log jag av glädje.
Min kropp och framför allt mitt huvud är ett fenomen. Jag funderar över hur bra jag skulle kunna springa om allt var i symbios. Om jag sprang i en sinnesstämning som var bra och i lycka.

Jag gick hem till hotellet och jag mådde bra, jag brukar alltid kräka efter loppen men denna gången slapp jag. Jag fick kramar i massor av mitt mys när jag kom innanför dörren. Hon älskar när jag kommer hem med en medalj, hon tro nämligen att jag vunnit hela loppet. Och faktiskt, så kändes det precis så.

Rädsla-mod, svaghet-styrka, sorg-glädje. Det är min sammanfattning av NewYork marathon 2017.
Tack för styrkan.

Medaljkänning ;)


Jockarp.

7 kommentarer:

  1. Kjære Leonora!
    Hele saken om deg har også nådd Norge, og jeg er så lei meg for at du går gjennom det du gjør. Jeg beundrer deg, og skulle ønske det var jeg som satt i Louises sted tidligere - jeg hadde aldri latt deg gå! Du virker fantastisk. Klem fra Norge

    SvaraRadera
  2. Så grymt bra jobbat fina Du! Bär din medalj med stolthet. Du var den snyggaste löparen i NYC, kul att man kunde följa dig via NYC Marathon appen! du är en vinnare! Kram Jessica M

    SvaraRadera
  3. Ledsen att se dig gå igenom ytterligare en brytning som du själv inte valt...vet var du är känslomässigt men tyvärr kunde nog jag iaf förstå att detta skulle komma (menar absolut inget illa med det) men har själv varit med om så mycket i mitt liv som påminner mig o ger en känsla av igenkännande som du har i ditt liv...fortsätt kämpa på för dig o din dotter...det är vad jag gjort för mig o mina barn oavsett hur tungt det varit många ggr...varma hälsningar monicka

    SvaraRadera
  4. Tack o lov för våra barn. Mina är idag vuxna, men det är tack vare kärleken till dom som jag reser mig starkare ur varje motgång ❤

    SvaraRadera
  5. Stort grattis till genomfört lopp!!
    Vill också säga att jag är så imponerad av ditt mod. Efter allt du gått igenom så vågar du ändå satsa på kärleken igen. Med ditt mod och ditt stora hjärta finns inget annat än att turen i kärlek hittar till dig, på riktigt, när du är redo. Tack för att vi får följa dig! Du är en förebild för mig som mamma, som löpare och som människa. Kram

    SvaraRadera
  6. Jag går med igenom en separation just nu och det som får mig att orka är löpning och mitt barn. Du imponerar mig.

    SvaraRadera
  7. Du är fan i mig bara bäst!!!
    Läst din blogg ett par veckor och har läst tillbaka LÅNGT i tiden!
    De får många käftsmällar, men du är fan i mig seg och stark som ädelträd! Och du sätter dottra din i främsta rummet! BEUNDRANSVÄRT!
    Kärleksfeber gör ont och jag önskar du du kommer ur hjärtesorgen utan att krossas för mycket!
    Götta dig åt din medalj1 Då är SÅ värd den!!!!!
    Va rädda om er!!!!!
    /CH

    SvaraRadera