fredag 10 november 2017

Thailand....

Hur gosig är inte hon då?

När jag kryper ner hos min dotter i sängen på morgonen och hon gosar in sej i hela min kropp och säger: Mammamys mysig, mysig, mysig. Så ler jag stort. I nästa ögonblick säger hon.
Du mamma.
Ja myset säger jag.
Hon fortsätter. Visst träffades du och Louise i Maj månad.
Ja svarar jag.
Mmm men vet du mamma, då lurade hon nog bara dej. Alltså om hon nu inte kommer tillbaka då lurade hon ju bara dej. Du vet mamma: Maj Maj måne jag kan lura dej till Skåne.
Jag skrattade till, ett skratt som är fullt av kärlek, men även en uns av sorg. Jag älskar livet med en sjuåring, dom ser saker på ett helt annat sätt, ett sätt som många gånger är väldigt enkelt och sunt.

Hon lämnades vid taxin och jag tog en löptur, den först efter marathonet. Jag har varit utan träningsvärk och ja jag vet, det är helt sjukt men så vältränad är jag tydligen. Jag hade ett lätt löpsteg och lunga och hjärta skötte sitt. Jag hälsade på Mördabacken, jag har saknat henne och jag behövde få känna hennes motstånd. Det var en skön stund för mej själv på mitt älskade berg.

Jag har fått närmare 200 mail, mess och kommentarer den senaste tiden och jag är enormt tacksam över det, jag kommer att svara men just nu är jag inte redo att öppna upp och sätt mej och göra det. Men att få rader skriva till mej om att jag inspirerar som löpare, mamma och människa gör att jag höjer huvudet några cm och får en styrka att gå vidare i dom mörkaste stunderna. Så stort tack.

Jag har en förmåga att plåga mej själv när jag är mörk, allt från påminnande musik, platser, texter eller bilder. Det känns som att det är något som måste göras. Jag måste helt nå botten och ner och vända innan jag kan börja min väg uppåt. Och jag känner igen mönstret och det gör mej trygg även om det gör extremt ont.
Jag brukar ofta säga att smärta bara är en känsla och ja det stämmer i alla fall när den är fysisk. Den psykiska är en helt annan sak den kan slå till när som helst. Och den kommer ofta när man inte är förbered.

För att få lite ljust att se framemot i vinter så bokade vi en resa. Mollie ville gärna åka till Maldiverna, ja det vill jag också men den resan skulle kosta oss över 80 loppor och nä det är inte ok. Vi halverade det priset och beställde till Thailand i stället. Hej hopp den 26/12 lyfter vi för att ta det chill på varmare breddgrader. Så jobbar vi ;)



Vill min dotter flyga så flyger hon ;)
Jockarp.



2 kommentarer:

  1. Livet Händer och vi med Den...
    Ibland funderar jag på hur det kan drabba oss i denna rasande fart som den ibland gör.

    SvaraRadera
  2. Så glad att du fortsätter blogga. Det är väldigt få som skriver så starkt och fint som du gör. Vad underbart med Thailand! Trots att du är sårad och bränd just nu så verkar du ha ett så fantstiskt liv med din dotter, nära naturen, alla löprundor och goa vänner. Man ska inte underskatta den enkla vardagen. Kram till dig!

    SvaraRadera