underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 1 december 2017

Olidlig smärta....

Sjunka? Helt omöjligt...


En tuff natt med demoner och hosta, det i kombo med uppstigning innan fem gjorde att sömnen var väldigt sparsam. Jag vet att jag fungerar bra med lite sömn men det är inte dom bästa förutsättningarna att börja dagen.

Jag fick en kick genom att lyssna på en låt som handlade om att resa sej. Att hur mörkt det än har varit så finns det hopp framför mej, det finns ett ljus som jag fortfarande ser, att jag kan vara nere men jag lever. Att om man öppna upp sina ögon så finns det en stor sol ovanför en.
Jag vet inte vad det är men musiken gör mej så extremt levande. Jag var bara tvungen att dra iväg låten till ett par vänner, jag behövde dela den med någon och det halv sex en torsdags morgon. Förlåt ;)

När jag lyssnade på den där låten halv sex på morgonen visste jag inte vad som väntade mej några timmar senare. Jag visst inte då att jag skulle bli ståendes vid en välta med ved och snorgråta i förtvivlan.

Vad fick mej så förtvivlad då?
Jo min dotter ringer från skolan och gråter hysteriskt. Jag försöker lugna henne. Jag säger lugnt att jag älskar henne och att det är okej att vara ledsen, att hon inte ska oroa sej, att jag alltid finns hos henne.
Hon dricker lite vatten och jag frågar om det hänt något speciellt, hon vill inte svara. Jag frågar då om det hänt något hemma som gjort henne ledsen. Vidare frågar jag om det hänt något i skolan. Hon svarar bara att hon inte vill vara på skolan.

Det enda jag i det läget ville göra det var att köra raka spåret till skolan och krama min dotter och ta med henne hem. Men jag stålsätter mej och får prata med en fröken och vi bestämmer att Mollie ska få vara i myshörna med henne en stund.
Och att hon ska mysa och prata med min dotter och se om hon öppnar sej om vad som tynger henne.

När vi la på telefonen kom allt över mej, jag var så skör, jag kände min dotters rädsla, sorg och smärta, det gjorde så otroligt ont i mej. Det kände som om kroppen pressades ihop och att något skars upp i mitt hjärta. Smärtan var olidlig och jag var tvungen att hantera den i min ensamhet och det gjorde än mer ont. Vägen ut var att lätta på trycket i form av tårar.

Fröken återkopplar en timme senare och berättar att Mollie ville vara med på lektionen med läxläsningen, dom hade även träffats på rasten efter och då hade hon berättat att hon var glad igen.
Efter allt som hänt med Louise och Mollies känslor för henne så har jag bett fröknarna att ha extra koll på henne och även att jag uppskattar återkoppling. Så även efter Mollies avslutade skoldag fick jag ett samtal från skolan.

Mollie hade fortfarande inte öppnat upp helt men jag sa till fröken att hon kommer att göra det när hon är redo, hon är så lik mej i det avseendet så det lär komma fram, för eller senare. Och det kom.

Vi behövde lite roligheter och jag vet hur mycket myset uppskattar bad. Så badhuset blev det. Vi hade en mysig stund och det var så mycket glädje och bus i min dotter. Jag slappnade av något men det var ändå något mörka moln på min himmel.
Efter badet blev det gula M:et och då kom det.

Jag vill inte till skolan i morgon säger hon då. Okej sa jag. Vill du berätta vad som hänt. Nej blir hennes svar.
Okej säger jag igen. Och min hjärna går på högvarv för att hitta en lösning och vipps så kom den till mej. Lösningen alltså.
Jag kör dej till skolan i morgon och så ska jag prata lite med fröknarna om en lösning. Jag har ett litet ess i rockärmen som jag ska testa. Jag tror på det, jag tror att jag kommit på världens enklaste lösning på problemet. Jag hoppas det i alla fall.
Jag sa till Mollie att vi löser allt tillsammans bara vi pratar med varandra. Hon log och tog en nuggets med ketchup på :)
Jag kände en enorm kärlek till henne just i det ögonblicket så jag skulle vilat kasta mej över henne i en stor kram, men jag lät vuxet bli.

Vi körde hem mot Jockarp och vi lyssnade på musik och knäppte med fingrarna till takterna. Jag tror att vi båda kände ett lugn över hur samtalet utvecklats. Hon kändes trygg.

Min lilla isbjörn på gula M:et :)



Jockarp.

1 kommentar:

  1. Men lilla gumman, inte lätt att vara liten med stora tankar. Förstår att det gör ont i mammahjärtat, men ni verkar ha en ovanligt bra kommunikation så du klurar säkert ut vad det handlar om . Önskar er båda en underbar helg och hoppas solen skiner lika fint hos er som här i Tolånga. Kram

    SvaraRadera