underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 16 januari 2018

Favorit och hat pass?

Mitt nya delmål ;)


Ja jag låter det inte vänta, mot nya mål och med det behöver jag lite delmål. Jag anmälde mej därför till mitt 11 marathon, jag som skulle lägga skorna på hyllan, hehe ja så gick det med det ;)
Den 22 April tänker jag ta hem ännu en medalj till Jockarp, men där finns det ingen tanke på PB det låter jag vänta lite med.
Detta lopp är enbart till för att jag ska behålla tryggheten i min kropp att den orkar och att jag fixar distansen, att få lite belastning alltså. Och så är det ett fint sätt att se staden på, att få resa bort i några dagar och bara vara. Lyxigt.

Jag har pysslat med lite mer de senaste dagarna och det är arbete. Tre nätter har jag diskat av nu med att köra ved. Det har varit bra pass och det har flutit på fint. Jag har njutit väldigt av det sociala, en kaffe och lite samtal, det kan vara betydelsefullt det.

Det har uppkommit ett bekymmer med min ena dator. En så kallad blåskärm har jag ådragit mej så nu måste jag spatsera till IT-avdelningen och få den fixad. Jag avskyr teknikprylar som inte funkar. Och anledningen är att jag inte begriper vad problemen är. Jag är totalt handikappad inom det området.

Mer trubbel i form av min nya vackra och superavancerade löparklocka som jag investerade i, hon klicka inte med min telefon. Detta har nu gjort att den får åka till Polar i Bromma för justering. Inte bra, jag saknar henne redan.

Jag har sprungit lite smårundor och jag har fått tider av min coach om vad som kommer att krävas av mej. Det är ett tufft mål. Jag som dom senaste åren varit "lat". Att springa 8-10 mil i veckan går fint när jag inte behövt bry mej om tiden, eller att pressa kroppen, jag förstår nu att det kommer att behövas bakas andra bullar på berget.
Jag fick en fråga av coachen vilka pass som var mina hatpass. Finns inga blev mitt svar. Än la jag till, för jag räknar med att Mister Skoog kommer att få mej att komma i kontakt med just hatpassen och just nu ser jag fram emot det väldigt ;)
Svaret på frågan om vilket som var mitt favoritpass var enkelt. Långpassen gillar jag bäst men alla passa är härliga om det så bara är en 5 km tur så kan jag se det som lyxigt och njutbart.

Mollie och jag hann med att gå till bibblan, jag älskar det stället och för dagen tog jag mej lite extra tid till att mingla lite med bibliotekarierna. Mysigt.
Böckerna då. Jo Mollie hittade ett par som hon blev väldigt intresserade av, vampyrer och hur man sköter hundar föll henne i smaken.
Själv har jag varit ute efter en Idiotbok ett tag, det är lång kö på den vilket talar sitt tydliga språk, en troligen bra bok alltså.
Men kön var lång så jag slog till med en annan juvel av samma författare, och jag är rädd för att jag kommer att se saker i den boken som kommer att få mej att säga. Japp nu förstår jag. Det var så det var. Lite blandade känslor är det att öppna första sidan och ge mej hän i äventyret psykopater. Men jag är våglig av mej så nu åker vi :)




Jockarp.


måndag 15 januari 2018

LG Skoog och jag....

Pillimarisk....
Nya Mål.....

Vissa saker händer ta mej tusan bara Leonora Vilhelmsson.
Ja så är det och visst att det har hänt massa märkliga saker i mitt liv som varit ledsamma och tuffa, inget snack om den saken.

Men sen har vi en annan del av kakan som gör att jag känner mej enormt privilegierad, Det händer fina saker som faktiskt bara händer mej. Ja så är det, inget snack om den saken.

Så vad är det nu som gör mej så överväldigad och äckligt positiv.
Jo jag har ju varit lite dämpad gällande mina mål. Jag har inte haft något direkt mål sen efter min prestation över min 10-maraton medalj som så vackert hängdes runt min nacke när jag var totalt nerslagen av hjärtesorg.
Jag kände ingen glädje när jag sprang mitt tänkta sista maraton. Nej jag sprang i sorg, men nu har jag testat det med och det gick ju bra tillslut :)

Men nu har jag varit i Thailand och tagit det lugnt med min dotter. Jag har landat i en trygghet som jag aldrig känt innan. Tryggheten i att jag klarar mej fint själv och det allra bästa är att jag inte känner mej ensam. Efter dom andra relationerna så har jag känt mej oälskad och ensam, men nu är det andra bullar minsann.
Jag är stark, jag känner mej snygg, attraktiv och fullständigt trygg i hela mitt väsen. Och det allra bästa är att jag trivs med mitt liv utan relation med en annan kvinna. Jag älskar mej själv och det är hela mej. Självklart vill jag inte leva själv men jag ser det inte som en jakt för att döva ensamheten. Nej nu känner jag istället att jag har tid att vänta på henne. Hon den där speciella kvinnan som ska stå vid min sida till mitt sista andetag. Jag väntar gärna ett tag på henne.

Och under tiden ska jag njuta av Mollie och av mej själv och självklart har jag med denna känsla och insikt hittat en ny utmaning.
Jag ska putsa mitt världsrekord på marathon distansen med 17 minuter. Alla som sprungit ett marathon vet att dom minuterna snyter man inte så lätt ur näsan. Men det tänker alltså jag försöka ge mej på.

Men då kommer vi tillbaka till att vissa saker bara händer mej. Ni som följt mej här på bloggen minns kanske min resa till Miami och New York i höstas. Där kom jag bland annat i kontakt med LG Skoog, denna supersnubbe. På hans meritlista kan man blanda annat läsa:

LG har varit aktiv löpare mellan 1978 och 2002, fystränare sedan 1985. Han har varit idrottslärare i 12 år, drivit ett fotbollshögstadium, precis avslutat sitt jobb som fystränare för Tyresö FF, Umeå IK 1996-2011, Umeå FC 1992-2006, 2008-2010, Björklöven 1995-2000 och Umeå City IBK.
Löpmeriter: 800 m 1.57.2, 1500 m 3.56, 3000 m 8.22, 5 000 m 14.33, 10 000 m 29.57, halvmaraton 1.07.43, maraton 2.30.10, Lidingöloppet 30 km 1.43.34
Denna man gav mej ett erbjudande om att hjälpa mej, men jag kände mej inte redo just då. Men nu gör jag det och jag frågade honom om erbjudandet stod kvar. Så ja nu ska jag inleda ett samarbete med mister Skoog.
Han gör det endast för att han gillar mej. Ni fattar vilken möjlighet och vilken fantastisk chans jag får att i denna åldern och med alla dessa mil jag nött i min ensamhet faktiskt få skola mej lite inom löpningen och faktiskt kunna förbättra mej.
Jag är så otroligt tacksam för detta och jag är så enormt lycklig just nu.

Ja jag är medveten om att det är jag som ska nå resultaten, sist om syvende hänger det endast på mej om jag får ta emot min medalj på en tänkt maxtiden 3:30 i höst. Men jag har iallafall helt andra förutsättningar som jag inte hade för ett par dagar sen ;)

Morgontrimmning i Miami med L-G ;)

Jockarp.

söndag 14 januari 2018

Eldknekten....



Ett kort jag dragit ofta är kortet för Intensitet den så kallade eldknekten.
Det är fantastiskt vad det stämmer väl.

Jag har emellanåt försökt hålla bland annat mitt instagramkonto öppet för att fler människor ska kunna få lite förfriskande energi och kunna hänga med mej och Mollie i vårt liv. Jag vet att många tycker att det är kul att följa oss, att vi ger en fin energi vilket vi mer än gärna bjuder på.

Men sen finns det även dom personer som får en annan slags energi av mej, och det är helt enkelt att genom min glädje och vårt sätta att bjuda på oss gör att dessa provoceras och retas väldigt. Dessa personer finner sin energi i att reta sej och hata mej i allt jag gör, tycker och känner.
Jag kan faktiskt relatera till dessa personer. Jag har själv varit där.
Under delar av min skolgång var jag tvungen att ha någon som jag ogillade, det var inte nödvändigtvis så att personen fick reda på det, men jag kunde liksom reta mej väldigt på om någon hade något som jag inte hade eller om någon kunde något som inte jag kunde. Så jag vet hur det är och det är inte bra. Jag vill aldrig dit igen, jag vill aldrig att min energi ska födas genom avundsjuka och ondande.
Men det finns alltså personer som följer mej på boggen och kickare rejält på i princip allt jag skriver.
Det är alltifrån att min ekonomi är stadig och att vi med det kan göra mycket som kanske inte alla andra har möjlighet till. Men ja, arbetar man så genererar det oftast i en frihet. Det kan vara människor som retar upp sej väldigt på mitt utseende, vilket jag just nu i 40 års åldern är väldigt nöjd med ;)
Man retar gärna upp sej på min vikt, men alla kan nå dit, spring 8-10 mil i veckan så är saken biff, busenkelt ju. Eller vill man inte själv vara tränad och fit utan gillar soffan och chipspåsen bättre så fine för mej, jag kan liksom inte bry mej mindre. Bara jag slipper.

Men en uppmaningen är att starta er en egen blogg och skriv av er om vad som försiggår i era inre, i era liv. Det är ett bra sätt att bearbeta känslor på, jag vet nämligen vis av erfarenhet att det funkat fint under sju års tid för mej, så lycka till ;)
Men gällande min bloggen och mina sociala konton så råder det total diktatur. Bloggen handlar enbart om vad som händer i mitt liv, det handlar om hur jag uppfattar saker och det handlar om hur jag känner. Ganska enkelt va?

Men i alla fall, dessa människor som varken känner mej eller Mollie och då gärna har fejkkonton som dom snokar och skriver ifrån, vilket då även i min värld betyder att man inte riktigt vågar stå för vad man tycker. Att man gärna vill spy av sej lite men att man helt enkelt är liiite för feg för att stå för sina åsikt. Och därmed skraj för konsekvenserna. Jag ogillar fegisar starkt.

Eldknekten förtydliga detta för mej så att jag ska kunna se positivt på människor som inte ens har träffat mej och i vissa fall gör extrema övertramp. (hade vi träffats så kanske dessa neggopersoner till och med gillat mej, jag är faktiskt ganska lätt att gilla :)

När du agerar men eldknektens intensitet, kommer du troligtvis skapar ringar på vattnet runt dej.
Somliga kommer att känna upplyftande och förfriskade av din närvaro, andra kanske hotade och irriterade.
Men andras åsikter betyder väldigt lite, inget kan hålla dej tillbaka just nu.

Det känns fint att ha eldknekten i ryggen när jag spatserar vidare på vår jord med stängda konton för att utesluta fegisarna.

Vattendrottning ;)


Jockarp.

lördag 13 januari 2018

Frukostdejt.....

Vi hjälps åt....


Lite tandgnissel var det under morgonen, någon form av fredagsångest infann sej i lilla fröken Vilhelmsson. Hon ville inte till skolan och hon ville inte åka taxi dit.
Hon åkte taxi och hon gick i skolan. Japp det finns vissa ramar man ska hålla sej inom och detta är innanför den ramen.

Jag tog på mej löparuniformen och tog en snabb sväng på 5 km. Det kändes bra, med när rundan startade var det becksvart. Humf jag hade på något märkligt sätt glömt hur mörkt det kan vara här på landet en vintermorgon. Pannlampa hej.

Hem och en snabb dusch utredning av tjorvigt hår och sen iväg på en frukostdejt på ett café med en vän, det är så väldigt lyxigt och jag gillar den lyxen. Tre timmar senare kramades vi och sa hej då.

Hemma väntade jag på mitt mys och jag mötte henne vid taxin, hon var överlycklig när hon hoppade ut. Hon hade haft en toppendag i skolan och hon hade med sin mattebok hem. Den angrep hon bums. När hon satt och räknade och jag nyfiket tittade på och sa att jag tyckte hon var grym på att räkna säger hon.
- Ja mamma och du suger på matte.
Jag blev så full i grin åt henne och sa, ja du hjärtat det gör jag verkligen men jag har klarat mej bra ändå. Sen flinade vi båda två.

Mollie ville storstäda hela huset och jag ville köra ved, ved blev det och hon var med mej under hela passet. Jag berättade för henne att jag uppskattade att vi gjorde det tillsammans.
Jag funderade på det där. Thailandsresan var nog viktigare än jag kunde förstå, vi blev tightare än nånsin och just det där att vi kan diskutera våra olika behov och faktiskt tillgodose dom hos varandra har blivit ännu tydligare nu. Banden stärks.

Middag åts och sen tände vi ljus och popade en skål corn, dom intog vi halvliggande i soffan under våra täcken. Vilken underljuvlig fredag. Lättlevt helt enkelt.
Att lilla fröken somnade i från mej halv sju gjorde mej lite småtjurig men jag fick försöka roa mej lite själv i stället.

Tryggare kan ingen vara....


Jockarp.

fredag 12 januari 2018

Rörd ut i fingerspetsarna....

Tillbaka i livet...


Att vakna upp bredvid en dotter som i princip var helt återställd var underljuvligt. Det är det som är fördelen med barn, dom friskna på sej supersnabbt, nackdelen är väl att dom kan sjukna in lika kvickt. Men det är historia just nu :)

Mollie vill upp och leva livet, jag ville ligga kvar och gosa lite. Leva livet blev det. Tvättmaskinen fick rulla på lite under förmiddagen, lika bra att angripa högen bums.
Frukost och hon åt och behöll alltihop, ja jag kan nog friskförklara henne nu. Toppen.

Själv är jag lite snorig, men enbart det så jag hoppade i långbrallorna och löpardojorna och gav mej upp på berget. Det märktes tydligt att det varit regnperiod här hemma, sjukt med vatten överallt.

Jag har sprungit på löpband eller på platt mark ett tag nu och det gjorde att jag inte på något sätt i världen kunde låta bli att springa upp för henne, den magiska mördabacken. Jag har en speciell kärlek till backen -hatkärlek. För dagen var hon vackrare än nånsin, hon kändes ny på nått sätt.
Jag var pigg i kroppen och jag funderade väldigt mycket.

Jag har under min resa fått ta emot väldigt många mail, jag har inte svarat på dom alla än men jag ska. Mailen har varit av väldigt blandad karaktär. Det är alltså inte bara mail från kvinnor som vill gifta sej med mej ;)
Nej vissa har handlat om mitt ex om henne och hennes förflutna. Jag undrar om det är så att all denna information kommer till mej för att jag verkligen ska förstå att den människan inte är lämpad för att finnas i mitt och Mollies liv?
För sammanfattar man informationen så är Kaos ett väldigt bra ord som beskriver hur det ser ut där hon drar fram. Eller helt galet kanske man också kan använda sej av ;) Hon har uppenbarligen hunnit med mycket i sitt liv och det är långt i från i positiv anda har jag märkt.

Andra mail har kommit från straighta kvinnor som bara vill berätta att dom finner styrka i mej och mitt liv. Vissa skickar heja rop och uppmaningar att jag aldrig ska sluta vara jag. En kvinna som bott utomlands sen -95 och som hon skrev inte borde veta vem jag är, vet nu vem jag är och skrev ett helt magiskt brev till mej. Helt fantastiskt.
Jag har fått mail från kvinnor som lever i dåliga förhållanden och även dom finner hopp och mod igenom att följa mitt liv.
När jag kom hem och tittade i posthögen hittade jag två handskrivna brev. Jag detta är helt otroligt. Jag är rörd ut i fingerspetsarna av alla vackra människor som delar med sej av sina upplevelser, sina liv. Stort tack.

Jag lagade en väldigt god måltid och Mollie bad om mer mat, det gillar jag att höra från henne. Hon stärktes än mer.

Och så är det så att en ny plan håller på att ta form i mitt huvud, lite formaliteter till men det lutar åt att jag kommer att besöka denna plats nedan inom en snar framtid :)

Nya mål?


Jockarp.

torsdag 11 januari 2018

Borta med vinden.....

Gaaa en väska kort.....


En dotter med hög feber och som vägrar ta febernedsättninsprepparat resulterade i att mamman fick sitta vid hennes sida hela natten och vända på en blötlagd handduk för att kyla ner hennes lilla kropp.
Att börja dagen med att kräkas på grund av febern är allt annat man önskar sej när en flygresa på 12 timmar väntar.

Vi tog oss i alla fall till flygplatsen utan fadäser, i alla fall med hälsan. Fadäs blev det dock när vi kom fram till att vår väska inte var med ;) Vi skrattade lite åt de och fick vackert vänta med incheckningen till taxin kommit med vårt bagage, detta gjorde att tiden blev väldigt knapp innan vi skulle borda. Full rulle alltså.

I luften och det fortsatte som natten innan, Mollie var skållhet, hon var i ett töcken ömsom sov hon ömsom gnydde hon av febern.
En kvinna som satt bakom kom fram till mej. Jag hör att din dotter är dålig kan jag hjälpa dej.
Jag önskar att du kunde det sa jag men hon vägrar ta medicin. Jag förespråkar att låta kroppen ta hand om dom uppkomna bekymerna utan medicin men i vissa lägen hade det var bra att kunna sänka kroppstemperaturen lite snabbt.
Jag fortsatte alltså hela flygresan med att kyla henne med en kall handduk medans hon låg i min famn.

När vi skulle kliva av kom det fram en annan passagerare och sa. Du har haft en tuff flygning du, Wow vilken mamma du är, jag har suttit och tittat på er stora delar av resan, så fint att se er tillsammans trots att din dotter inte mår bra.
Jag måste sett ut som en fågelholk för jag fattade nog inte riktigt vad det var hon hade sett. För mej var det en självklarhet. Givetvis landade det i mej under vägen hem och jag blev väldigt glad över komplimangen, det var dock försent att berätta det för den andra passageraren, våra vägar hade i det läget skilts åt.

Tåget hem och Mollie somnade även där, hon var verkligen risig. Men hon piggnade på sej när vi under spöktimmen satte fötterna på Kristianstads tågstation och möttes av mormor och en av kamphundarna.
Vi kramades om och jag fick äran att köra bilen hem. Väldigt ovant minsann, jag har inte kört bil på 15 dagar. En ny framruta hade jag minsann fått på suven med under vår resa. Toppen att slippa stenskotten.

Bums i loppådan när vi kom innanför dörren i palatset. Gosse vad trötta vi var.


En av oss är iaf hyfsat ok....

Jockarp.

tisdag 9 januari 2018

Klockkrasch....




Myset vaknade och sa sej vara ur form, det händer inte många gånger på ett år det, jag frågade vad problemet va? Hon mådde illa. Gaaa varning varning varning var ord som drog igång i min cd skiva i huvudet.
Hon ville inte gå till frukosten så jag fick springa ner och hämta några våfflor och lite mjölk till henne. Hon åt musbett men mjölken slank i alla fall ner.
Hon vilade en stund och jag satt på balkongen och lyssnade på pianostycken. Hon ropade på mej och sa sej vilja mysa. Självklart, jag la mej bredvid henne och höll om henne. Hon var så lite just då.

Hon piggnade på sej och ville ut, bra där. Det var ett friskhetstecken. Hon ville inte vara med på lekarna med klubben men hon ville gärna hjälpa ledarna. Toppen.
Lunch och inte heller de föll henne i smaken. Hon åt en kula glass det var allt som gick ner.

Vi tog en tur upp på rummet igen för att samla kraft.
Hon blev piggare som väl var och hon ville till och med vara med på eftermiddagsaktiviteten.Tack för det.
Jag tränade ett pass men jag var svullen som en ballong på magen och halsen var lite smålurig så det var för dagen tungt att springa. Får se vilket håll det går åt, antingen blir vi väl bättre eller sämre. Hua.

Det har skett ett litet missöde med min löpaklocka, glaset ramlade ut, den är inte längre vattentät kan jag ju säga :) det är ett problem när den ska användas runt svettig handled i regn och rusk. Så ja den kära gamla klockan som jag sprungit åtskilliga mil med, den som varit med mej både i glädje och enorm sorg på mina turer kommer att pensioneras när jag kommer hem, den funkar än men jag behöver ha ut mer av en klocka.
Just nu sonderar jag terrängen och det lutar åt att jag kanske till och med byter märke. Vi får se men det kommer bli första prio när vi väl landat lite i Jockarp.

Nu väntar hemfärd och jag hoppas på en smidig sådan. Skolan ligger framför myset, själv tar jag ledigt ett tag till måste nog vila lite från semestern innan allvaret drar igång ;)

Detta kanske blir mitt nya sällskap...


Jockarp.

måndag 8 januari 2018

Krympande värld...

Ja jag funderar ;)


Att försöka se solen på en totalt mulen himmel det är något jag lärt mej att göra, ju mer jag tränat på det ju bättre har jag blivit. Jag gillar det och jag gillar den 41:a årgången av Leonora Vilhelmsson. Och jag är inte ensam. Att få beundrarbrev och meddelande överallt i cybervärlden är helt fantastiskt roligt. Att människor hör av sej och berättar att dom uppskattar att få ta del av mitt och Mollie liv är ju super kul.

Mollie är ju väldigt lätt på många sätt (dom flesta) hon är pratglad och ofta väldigt pillimarisk och rolig. Hon har lätt för ett leende och ett skratt. Detta gör att våra video vi gör under vår resa och som vi delar med oss av uppskattas väldigt. Och då hör till saken att det är inga omtagningar eller filter på dessa filmer, det är tagit direkt ur verkligheten, vår verklighet.
Men att kunna glädja och sända ut positiv energi till andra människor och då även få feedback på det är ju väldigt väldigt roligt. Så ja, jag tror att vi kör på ett tag till ;)

Jag fick ett meddelande av en person som drömt om mej, tänk det, att jag upptar någon annans drömmar. En främmande människa. Det är vackert, vackert var det också att hon berättade sin dröm för mej ;)

Jag tänkte på det där med kommentaren om Anorexian som damp ner för några dagar sen. Jag funderade på varför vissa människor gör så mot andra personer där dom helt saknar en relation med vederbörande.
Varför försöker man inte i stället lyfta varandra och försöka sprida glädje och kärlek, Ja nu gör ju den stora massan det som väl är men det finns ju ändå många människor som mår så vansinnigt bra av att trycka ner andra, att förminska någon man inte ens har träffat måste ju vara ett riktigt lågvattenmärke. Jag funderade vidare. Vad är det då som gör att så många hör av sej till mej i positiv anda? Vad har jag gjort för att förtjäna det fina från helt främmande människor. Jag ställer mej frågan skulle jag göra det?
Nja jag vet faktiskt inte. Kanske.
Men jag tycket det är väldigt vackert.

Vi spenderade kvällen med damen från grannbyn där hemma. Hon bor förvisso i huvudstaden nu men vi hade mycket att prata om. Och om jag tyckte att världen var liten genom att hon var hemifrån så tycker jag att den krympte än mer när det visade sej att hennes man jobbar på samma bilfirma i Järfälla som mitt ex jobbat på. Väldigt intressant samtal må jag säga och är det inte helt sjukt vilka vägar som kan korsas över en flaska vatten på ett hotell i Thailand. Jag är imponerad.

Jo just det ja, Jennie Eriksson från Sundsvall, du kan i fortsättning maila dina analyser gällande Louise mående för jag kommer aldrig att publicera dina kommentarer. Du är helt förd bakom ljuset, verklighetsförankring saknas helt i dina rader. Och ja jag kan ge dej en fullkomlig rapport om du så önskar. Men det gynnar ingen att skriva om det här. Hennes mående är just nu hennes huvudbry inte min.
Tack på förhand.


Den finaste....


Jockarp.

söndag 7 januari 2018

Giganternas kamp.....

Mamma på bussen....


Mollie började pool aktiviteten med att köra runt mej på en luftmadrass som för dagen kallades för buss. Vi körde runt alla poolernas ytterkanter, vi stannade vid vissa stationer, för att chauffören behövde vila. Fantasi är vacker och jag är mer än gärna delaktig i min dotters. Det är viktigt.
Hennes humör skiftade under dagen från glad till mindre glad och skiftningarna kom snabbt. Jag försökte verkligen inte låta mej påverkas men Gaaa ibland håller jag på att bli smått galen.
Jag lyckades i alla fall vända hennes neråt humör när jag föreslog en milkshakes tävling. Choklad mot vanilj och banan mot jordgubbe så såg dom tävlande ut. Segrade gjorde vanilj och jordgubbe, enligt Mollie alltså. Dessa två ska tävla nästkommande dag. Jag såg chokladen som ohotad segrare men jag fick ju spela med lite.

Jag tog ett löppass och jag gjorde det på ett löpband bredvid en spegel. Jag såg något väldigt vackert under mitt pass. Något jag aldrig sett innan. Inte på det sättet i alla fall.
Varje nedsättning jag gjorde med mitt ena ben visades upp i spegeln, jag såg insidan av låret, fästet vid knäet, jag såg senor, muskler och ben, jag såg vaderna och jag såg fästena till allt detta och det var så sjukt fint. Att ett ben som är i rörelse kan ge sån tillfredsställelse för det estetiska ögat, det var verkligen perfekt. Allt stämde till 100%, en symbios av alla delar. Jag älskar när jag ser ny saker och att se nya saker hos en själv efter att levt ihop i 41 år det är ju helt fantastiskt.

Stor och liten...


Till lunch käkade vi pizza vi behövde bryta av thaimaten lite, Mollie fick en liten och jag en lite större variant.

Efter maten kastade vi boll igen och nu börjar det bli riktigt bra, 80 kast där ha vi det nya rekordet. Mmm vi är lite malliga för det faktiskt.

Om jag spelade med i Milkshakes tävlingen så var det absolut inget jag skulle göra i ett kortspel.
Efter middagen drog vi upp på rummet efter att vi tittat lite på stjärnorna. Det var en vacker kväll.
På rummet skulle det sen utspela sej en kamp mellan två giganter Mamma VS Dotter i spelet finns i sjön. Jag vägrar att vika mej i spel och det vet Mollie, så ja det är på liv och död, typ :)
Denna kväll fick jag dock storstryk av den mindre uppsättningen av mej själv. Hon var överlycklig och jag lekte sur.
Vi busade lite i sängarna innan vi drog på tv för lite chill innan nattningen.

Ja, ännu en bra dag i leendelandet.

Mycket tävlande...


Jockarp.



lördag 6 januari 2018

Small World.....

Busiga myset....


Ännu en dag låg framför oss, helt orörd. Jag började dagen på bästa sätt med att krypa ner i min dotters säng. Hon fortsatte sova. Jag lyssnade på hennes lugna andetag och jag drog in doften av henne. Värmen från hennes hud träffade min och det var en otroligt skön känsla.
Jag masserade hennes hårbotten lite försiktigt och hon började vakna upp.
Jag är jättetrött mamma var dom första ord hon sa.
Humf inte så konstigt din lilla nattsuddare du är sa jag.

Vardagen drog igång, vår vardag alltså :)
Frukost i ett lugnt tempo, det är helt sanslöst va slow jag blivit, jag känner nästa inte igen mej själv. Jag undrar just hur lång tid det ska ta innan jag är uppe i maxkapacitet igen när jag kommer hem, det här är nämligen farligt lugnt.




Vi busade i poolen, åkte luftmadrass och kastade boll. Världsrekordet ligger nu på 35 kast mellan myset och mej innan bollen nuddade vattnet.
Jag landade i min solsäng med min bok under näsan, när jag låg där kom det fram en kvinna till mej och sa:
- Ursäkta men är du från Sölvesborg.
- Ehh ja det är jag.
Vi tog i hand och presenterade oss för varandra. Det visade sej att hon kom från en by en mil från Jockarp. Helt sanslöst vilken liten värld. Hon sa sej förstå var jag kom i från när hon hörde min dialekt. Himla roligt var det i alla fall och vi pratade om gemensam personer som vi båda hade anknytning till. Kul.

Vi äter väldigt mycket thaimat nu, inte så konstigt kanske, men det är sagolikt gott och att  Mollie bara vräker i sej av chilligrytorna gör mej extra glad.

Löpning och poolparty sen lämnade vi hotellet.
Vi gick längs stranden tillsammans och småpratade och tittade på solnedgången. Magnifikt. Vi tog lite bilder sen var det spa för hela slanten som gällde. Fisk-spa.
Hehe Mollie hade vissa problem med att ha fötterna i vattnet, hon gillade inte dom vita fiskarna sa hon.
Nä men titta inte på dom löd mitt råd. Vi flinade gott när vi satt där. Vad vi får vara med om det där lilla pyret och jag ;)
Middag och shopping.
Två klänningar, två klämmor och ett nytt halsband. Gode värld vad hon handlar.
Hem och mannekängandet var ett faktum.

Ännu en bra dag i leendelandet.

Vi två ;)


Jockarp.

fredag 5 januari 2018

Ett steg i taget....



Trött som en gnu hasade jag mer upp klockan nio, jag väckte myset och vi gick till frukosten. Vi är ett grymt team nu, vi har hittat konceptet. Hon sätter sej vid bordet och jag går och hämta dricka till oss. Sätter det på bordet sen drar vi båda på ett varsitt håll för att hämta mat. Jag älska det verkligen, att hon är så stor nu, hon fixar och donar själ utefter vad hon vill ha. Vilken frihet jag ser skymtar där framme vid horisonten.
Jag vet att många säger raden små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Ja det kanske är så inte vet jag men just nu njuter jag bara över att vi kan prata på ett vettigt vis och att jag inte behöver hjälpa till med allt längre.
Att kommunicera och filosofera ihop med henne är fantastiskt. Vi lär oss mycket av varandra just nu.

Bad, jo minsann även den dagen bjöd på sol och bad. Det var tävlingar i bassängen och det var superroligt att se barnen när dom samarbetade och hejade på varandra. Enkelt och fint.

Jag och Mollie behövde lite lek och bus för oss själva så vi tog oss till en pool med lågvatten, där började vi kasta boll. Vi kastade till varandra och räknade hur många kast vi klarade av innan bollen damp i plurret. Just nu ligger världsrekordet på 30 kast. Ganska bra tycker jag,

Lite chill för myset på rummet och en löptur för mej. När jag kom tillbaka var det dags för poolparty med barnklubben. Det skulle vi klart vara med på.

Inga större utsvävningar under aftonen skedde, vi var lite trötta båda två. Vi kramade om våra Norska vänner och önskade varandra ett fortsätt härligt liv. Det var dags för dom att lämna detta leendeland för denna gången. Vi bytte mailadress med varandra och tjejerna kramades en sista gång.
Middagen intogs och vi gick upp på rummet och myste till det ordentligt. Mollie ritade lite och vi drog lite kort.
För dagen fick jag ett nytt som jag aldrig fått innan, på kortet stod det - Vara vanlig - Det var ett intressant kort för vad är vara vanlig? I texten kunde man läsa att vi ska finna skönheten i livets enkla och vardagliga ting, vi har lätt att ta den vackra värld vi lever i för givet. Kortet ville uppmärksamma mej på att den speciella gåva jag har visar sej bäst genom enkelhet och lätthet och med ett steg i taget.
Ja kanske jag ska ta det lite mer chill helt enkelt, att uppskatta den vackra världen jag lever i tycker jag dock att jag är fenomenalt bra på att göra ;)



Jockarp.

torsdag 4 januari 2018

Chockklorering...

Redo för tävling..


Mollie har snöat in väldigt på att saker ska vara naturvänliga, varför vet jag inte för det är inget vi pratar om allt för ofta, tyvärr får jag väl säga där, (jag borde bli bättre på det) Tydligen ska man inte köpa snittblommor och man får heller ej plocka blommor. Där gick jag i spinn, du menar alltså att vi inte ska ha nyplockade blommor på bordet i sommar. Aldrig i livet sa jag, jag älskar ju nyplockade blommor en sommarmorgon.
Nä det blir inget av med det till sommaren sa lilla fröken.
Okej, ogräs då är det okej att man plockar och sätter in. Ja det är ok för det ska plockas bort så att andra riktiga växter får mer näring.
Herregud vad hon kan ;) Såna saker är det alltså som upptar unga fröken Vilhelmssons hjärna just nu. Intressant.

Vi hade åter en dag med sol och bad. För andra dagen i rad skedde det ett missöde i en av poolerna, ett litet barn råkade göra i brallorna så ingenjören fick kallas till platsen. Mollie tog sej upp bums efter larmet, man kan ju bli dösjuk av att bada i sånt vatten. hua, vill helst slippa det. Poolen rengjordes. Chockklorering hej.

Jag tränade ett pass för att hålla igång magen och muskelminnet, det ger kanske mer än man tror med tanke på att svetten forsar av en, men lite längdträning hade varit rysligt fint nu. En vecka kvar sen är det åter bergslöpning som står på agendan.

Kvällen blev supertrevlig ihop med våra Norska vänner. Vi tog en vända upp i byn och åt en god middag på en kanon restaurang. Efterrätt blev glass och nutellapankakor. Vi tog tuk-tuk iväg och hem gick vi. Så mysigt att gå och småprata och strosa vid stranden en afton med nöjda och glada barn. En helt förträfflig dag i det leendelandet. Den blev dock något sen. Bums i säng när vi kom hem, inte ens några kort orkade jag dra.
Slitsamt med semester minsann ;)

Vi hänger ihop ;)



Jockarp.

onsdag 3 januari 2018

Anorexia??



Rutiner i form av att gå upp på morgonen och gå och äta frukost. Ja det är väl ungefär så dagarna börja här i leendelandet.
Dagarna består av bad, chill, närhet och mat. En fin kombo.
Det badades friskt under förmiddagen och tjejerna var med när barnklubben arrangerade vattenpolo, jag var behjälplig i ena målet och det var en rolig övning. Det var barn i olika åldrar och med olika landsflaggor och därmed språk. Fantastiskt att se att dom ändå redade upp och spela tillsammans. Vackert.

Innan lunch var det vattengympa och aldrig har jag väl trott att Leonora Vilhelmsson skulle medverka i något så fjöntigt som vattengympa på en Thailändsk resort. Men nu har det alltså skett. Det var riktigt kul och att göra det ihop med myset gjorde det extra mysigt. Om det gav mej något rent fysiskt är jag dock osäker på.

Mollie ville vila på rummet så jag drog på mej löparskorna och tog ett snabbpass. Samma regler som dagen innan och det funkade fint.
När jag var färdigtränad ville jag ut i solen igen, Mollie var inte färdigvilad så hon blev kvar på rummet. Reglerna var som följer.
Jag kommer tillbaka om en timme, ska du gå ut så ta på dej kläder och ta med nyckeln. Jag ligger vid den stora poolen. Klart?
Svar ja.


Anorektisk? Ja tydligen..


Jag gick i väg och la men i en solsäng. Jag funderade över att jag fått frågan på instagram om jag har anorexia. När jag låg och funderade på det så blev jag mer och mer irriterad över hur människor beter sej mot varandra.
Hur kan man ens skriva så till en annan människa under en bild på instagram? Även om vederbörande nu tror att jag skulle lida av den sjukdomen borde den knipa käft. Vi har ingen nära relation, ingen relation alls faktiskt. Så om de nu var så att jag var sjuk skulle det då hjälpa mej att någon annan vilt främmande människa skriver och frågar mej om det? Nää skulle inte tro det va. Alltså var det inte av omtanke kommentaren skrevs. Mitt svar på fråga blev i alla fall att jag tvivla på att jag skulle lyckas springa marathon distansen om jag vore sjuk. Dessutom har jag mindre muskler och mer fett än på länge. Matchvikten är just nu 59 kg och det till en längd på 166 det kan väl knappast klassas som undernärd precis. (ska kanske räkna lite Bmi på de) Men nä kommentarskrivare fortsatte att tycka och tyckte det såg sjukt ut, jag funderade på hur personen själv såg ut och mådde.
Som väl var kom min dotter till undsättning när jag låg där och retade upp mej på totalt oviktiga människor. Tack för den brytningen. Med sej hade hon nyckeln, Jag gav henne massvis med cred för det. Hon börjar minsann bli stora tjejen nu :)

Mer bad sen drog vi på äventyr. Hopp i tuk-tuk:en och i väg. Jag blev varm i hela kroppen när jag såg hur mycket Mollie uppskattade att åka i disco-bilen.
Ännu en kväll när vi shoppade loss och vi avslutade kvällen med en fantastiskt god måltid alá Thailand. Sagolikt gott.




Jockarp.

tisdag 2 januari 2018

Hatten på....

Dagens självis utan hatt :)


Jag fick smeka liten barnkind klockan 09:30 för att vi inte skulle missa frukosten. Det var inte det enklaste att få fart på den lilla partyprinsessan. Lite småyr och ruffsig i håret satte hon sej upp och informerade mej om att hon ju precis hade somnat, ja just ja så var det ju sa jag och flinade lite åt henne. Jag kramade om henne och frågade om hon mådde bra den första dagen på året. Ja och idag fyller min klasskompis åtta år. Jaha vilken är det då?
Vi pratade en stund om ålder och klasskompisarna, alltid mysigt att höra när hon utveckla saker för mej och morgon och kväll verkar behovet av att prata vara som störst.

En vända på toa och jag kollade mej som hastigast i spegel. Vem var det jag mötte där?
Tydligen hade jag svett pannan för mycket i solen när vi var på båtturen så skinnet passade nu på att bytas ut. Det nya året startades alltså med hatt på huvudet stora delar av dagen.
Men min dag började ändå betydligt bättre än andras. Jag hörde när vi passerade ett par rum till frukosten att kräkandet var i full gång, hua. Om det var för mycket dricka dagen innan eller om dom helt enkelt blivit magsjuka av andra anledningar har jag inte en aning om men jag led med dom. Usch måtte vi slippa sånt på vårt rum.

Poolhäng, Mollie ville inte gå till stranden, det ville jag men jag fick vackert ge mej. Istället parkerade jag mej i en solsäng och filosoferade medans barnen lekte. Jag kände mej väldigt avslappnad, jag litar på Mollies simförmåga och vi har en deal om att hon alltid ska informera om hon ska gå till vattenrutchbanorna, där vill jag har koll på henne. Det är så enkelt att det sker en krock när många badbusar vistas på samma ställe. Dealen har funkat fint hitintills. Bra där.
Tjejerna drack drinkar och Mollie käkade glass, jag tog ett par skedar av glassen och då grymtade hon att det är bra om jag inte äter så mycket socker. VA! vad sa du sa jag och boxade till henne kärleksfullt på axeln. Ja du äter ju inte socker alltid och nu vore det bra om du inte gör det så att jag får ha min glass i fred. Hörru blev min reaktion på den kommentaren, men visst hon hade en poäng, kanske är det dags snart igen att renas.

Det märktes att natten varit sen, det blev lite smågnälligt på eftermiddagen. Vi tog en tur till rummet och Mollie ville kolla på paddan, helt ok då kan jag ta ett träningspass. Reglerna var tydliga, ska du lämna rummet går du raka spåret bort till gymmet.
- Ja mamma men jag lämnar inte rummet.

Jag öste på i ett bra tempo och det kändes skönt, men jag längtade hem väldigt till mitt berg under passet. Jag behöver ha några mil i benen nu, kilometrar är för lite. Lite press krävs för att få ett lugn i kroppen. Men det kommer väl.

Tillbaka på rummet och jag möttes av ett sömnigt mys, hon behövde hålla sej vaken till efter middagen så jag föreslog en vända på gatan, hon köpte det tvärt :)

Vi åt middag och landade åter på rummet. Innan nattningen skedde skulle vi bli ovänner, jag avskyr det som pesten men ibland blir det liksom bara så. Men det var inte det jag önskade mej första dagen på de nya året. Hon var sur och jag var sur. Dubbel surt.
Vi somnade i alla fall som vänner och efter orden till varandra att jag älskar dej. Vackert och viktigt.

Jag hann med att dra årets första kort också, fina kort men just nu är jag inne i ett djupanalyserande gällande meningarna med korten, Jag behöver några timmar till och lite konsulterande från en vän innan det är utrett. Spännande.



Jockarp.

måndag 1 januari 2018

Nytt år....

Redo för fest....


Hela hotellet var upp och nervänt, det arbetades för fullt för att fixa till inför den kommande festen.
Vi åt frukost och begav oss ner på stranden för att slippa kaoset på hotellet. På stranden var det tävlingsdags med barnklubben. Det skulle byggas sandslott och det tävlas i löpnig och vattenpåfyllning i låda.
Det var roligt och det var många barn som var med och vi föräldrar hejade på.

Efter avslutad lek badade vi och det var sjukt varmt i vattnet, betydligt varmare än i poolen, dock även saltare och salt i sår är en kass kombo. Myset hade lite småsår på händer och knän så ja det sved en del.
Hem och lunch sen var det shoppingdags igen, Mollie går fullständigt i spinn på denna resan, ny klänning, nytt halsband och nya flätor. Ja det är bara till att lufta lädret lite. Hon är dyr i drift just nu ;)

Vi tog det lite chill på rummet och fixade till oss inför middagen, jag blev kammad och hon vände och vred på mej, snurra ett varv mamma så jag får se hela din klänning. Ja visst....
Vad fin du är i klänning, det är ovanligt med fint.
Ja men tack du sa jag och kramade om den lilla komplimangerskan.

Nyårs middagen intogs med våra nyfunna Norska vänner. Helt fantastiskt trevligt. Barnen skötte sej själva och vi vuxna hade fina samtal. Det arrangerades tävlingar för barnen och det var lyckat. Mollie var på på dom flesta. Och vann gjorde hon med.
Det dansades och skrattades.

Innan nedräkningen inför det nya året skulle ske gick vi ner på stranden för att skicka upp rislyktor. Vi var inte ensamma, stranden var full av folk och hela himlen fylldes av lyktorna. Jag var så oerhört tacksam över att se det, det var så vackert att se dom stiga upp mot himlen över havet. Jag var tvungen att krama om Mollie där vi stod. Det var så mycket kärlek i luften.
Mollies lykta lyfte och hon önskade. Vad är oklart och jag tänker inte fråga henne heller, men önskade det gjorde hon.

Hem till hotellet och det gamla året räknades ner och raketerna smattrade i luften. Helt galet vilket ös det var.
Vi tackade för oss och luffsade nöjda och belåtna till rummet. Somnade gjorde inte lilla fröken förrän klockan ett på natten. Men det gjorde mej inget. Jag njöt av det fina avslutet på 2017 och även av den tilltro jag har till att 2018 inte bara är hundens år utan även Leonora Vilhelmssons år.
I år ska jag finna den sista biten som ska fullborda mitt livspussel. I år kommer jag träffa den kvinnan som har vett i att uppskatta mej och hon som kommer att stå vid min sida i nöd och lust.
Det värsta är över och det bästa har inte hänt än.....Tror kanske att det får bli mitt motto för året ;)

Klockan 24:00

Jockarp.