torsdag 25 januari 2018

Fula ord.....

Långa pass...


Ett par helt sjuka dagar jobbmässigt är nu till ända. Tanken var några timmars skyddsarbete och sen ledigt. Men när människor blir sjuka så är det inte så konstigt att vi som är krya får ställa upp. Veden ska köras. Ett 12 timmars pass och ett på 14 har betytt att Mollietiden blivit extremt liten. Det känns inte helt bra men ibland måste det bli så. Extra påtagligt blir det eftersom jag även har en bokad tur på tre dygn till huvudstaden nästa vecka. Men vi får helt enkelt attacknjuta nu i fem dagar av varandras närhet ;)

Jobbet ja. När jag höll på att lossa ved kom chaffisen upp och skulle socialiserar sej lite. Jag tänkte, Ahh en sån dryg chaffis som sitter ensam i sin bil hela dagarna, nu ska jag få höra hela hans livshistoria. Jag gillar det oftast men jag hade verkligen inte tid till det just då.
När jag öppnade dörren så bara glodde han. Jag tänkte, fan är han stum karln?
-Dej känner jag igen sa han.
Jasså svarade jag.
Ja jag har sett dej på tv. Du gjorde dej bra där hörru.
Haha ok, ska jag lossa ditt lass nu eller? sa jag och log och blinkade lite flörtande med ögat. Han flinade han med men ville inte riktigt avsluta samtalet med mej. Vissa dagar vill jag bara vara för mej själv, lyssna på musik, sjunga med, skratta och le. Jag vill verkligen inte prata. Jag fick tillslut ursäkta mej med att vi har fler bilar med ved som måste lossas så ja. Okej säger han då och backar. Tack för det.

Att jag sovit risigt den sista tiden påverkar förmodligen min socialaådra något. Jag låg vaken i princip en hel natt och filosoferade, jag var supertrött men nä det var omöjligt att sluta tänka.
Det är då helt fantastiskt med vänner som också är vakna av någon anledning. En röst i natten. Jag fick musik skickat till mej, vi pratade sjukdomar, vi jobbade på i ämnet brudar, dejter, tillit och sex ;) vi diskuterade hyperaktivitet, vi diskuterad mat. Ja det var nog egentligen bara knyppling och kakrecept som vi inte var inne på under nattens timmar.

Trubbel, ja jag kallar det för trubbel för oftast kan jag lösa saker själv men i detta faller är det omöjligt, jag fattar liksom inte.
Min ena dator kapsejsade ju, en så kallad blåskärm. Det fick besöka ett datorsnille på IT-avd. Så långt gick det ju toppen.
Jag fick tillbaka den, startade upp den och inget var som förr.
Jag vet att man inte ska vara så pantad att lägga viktiga saker på hårddisken, inte bilder och dokument. Men se jag trodde inte jag hade något som var viktigt att spara.
Jo tjena. När man fejsar det faktum att allt är tomt då börja hjärna snurra några varv om vad man hade inlagt.
Just nu är avsaknaden av tre års bilder, både privat och jobbrelaterat som bortblåsta. Dokument som jag jobbat med under en längre tid är också puts väck.
Sug i magen och svett på ryggen så får jag krypa för supportavdelningen och försöka få dom att hitta en lösning. Jag skulle just nu vilja använda jättemånga fula ord för att förklarar hur korkad jag är som inte sparar saker där dom ska sparas.
Lärdom hej....



Jockarp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar