underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 14 maj 2018

Tolvan....

Jag må vara liten men jag tar mycket plats ;)


Jag lämnade byn innan klockan sex. Hög musik och tankar på dagen fyllde min bilfärd. En helt perfekt start alltså.
Jag parkerade bilen i Hyllie och hoppade över till tåg. På tåget träffade jag en böna och vi började att socialisera oss. Löpning förenar och vi klickade bums. Vi hängde ihop resten av dagen och genomförde loppet ihop.

Jag hade en vän på plats, det var han som såg till att väcka mitt maraton sug för min tolfte mara.
Vi möttes upp innan start och vi hade en härlig stund innan startskottet gick, det var mycket skratt. För dagen hade jag ingen press och heller inga jätteförväntningar på mej själv. Jag var dåligt förberedd för att springa så jag skulle fokusera på att ha roligt.
Att springa ett lopp gemensamt är något jag inte gjort speciellt ofta, jag gillade det, även om vi inte hade några jättelånga konversationer under loppet så hade man någon som kollade hur formen var då och då. Vi höll ett bra tempo och under en buskträff blev vi av med en löpare. Han hämtade sen hem och efter en mil var trissen fulltalig igen. Men bara för en stund, han schappade igen. Vi ladys rullade på. Min tågkompis hade det tufft runt tre mil, jag spatserade i parken just då kan jag säga, extremt lättsprunget. Min dipp kom istället runt fyra mil. Det fanns inget kvar i mej då så jag fick slå av på tempot för att få ner pulsen lite.

Jag var lite fundersam innan loppet på ur kroppen skulle reagera, det väntade ännu en extremvarm löpdag och min erfarenhet sen Wien var inte så skojigt. Jag vet att jag har det tufft i hettan. För dagen slapp jag undan att kräka och det var helt underljuvligt.
Vad jag lärde mej på detta loppet, ja, en sak jag begrep ganska snabbt det var att mina löpartights fyller en funktion. Jag hade tagit ett par lössittande shorts, tänkte det kunde vara bra i värmen. Så kanske det var, men jag fick svidande sår på innerlåren. Så ja nu vet jag det. Tights på under långlopp.

Ännu en medalj som jag fick sätta tänderna i blev det i alla fall trots sveda och värk. Stolt? Självklart.
Nummer tolv i ordningen är alltså ett faktum.

Lilla fröken Vilhelmsson hade hängt med mormor på förmiddagen och på eftermiddagen hade hon och morfar varit på restaurang och efter det hade dom drabbat samman i en minigolfrunda där myset stod som segrare. Glass som förloraren fick pynta för.

Nu väntar skola och jag ska minsann jobba lite, ovanligt ;)

Detta grymma gäng <3


Jockarp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar